When one door shuts...

Im back in Sweden.

Resan från San Fransisco tillbaka till Sverige är nog det knepigaste jag varit med om. Jag har nu varit hemma i lite mer än en vecka och allt känns typ som vanligt, alla människor, alla platser är precis detsamma.

Det blev ett mycket kärt återseende på Arlanda där pappa och överraskningen syster-yster väntade. Efter att ha haft ett par skumma människor bredvid mig på planet, och några få timmar av sömn så var jag helt utmattad men bara av att vara exited över att få träffa min kära familj så försvann tröttheten bort och jag var på tå igen.
Bilresan hem kändes overklig, alla svenska skyltar, alla gröna träd och speciellt att sitta bredvid någon jag inte sett på 13 månader. Det bar vidare hem till Svartsbo där resten av familjen väntade, och efter ett par timmar åkte jag vidare hem till Tegelbruket där nästa familj väntade med spänning. Efter ett par efterlängtade telefonsamtal runt om i Sverige så somnade jag med en delad glad känsla i magen. Efter 13 månader så låg jag i samma säng som jag sov i natten innan äventyret började.

På lördagsmorgonen så var det dags för mammas B-day och den firades av en trött Erika, but i was there. Några timmar senare dök Mia och upp vi påbörjade våran resa mot Sthlm för en girls night out. Vi plockade upp Nettan och Tess i Gävle innan vi åkte vidare, körandes runt Telia-master och rondeller hittade vi snart på Tove som väntat i all evighet på oss. Det blev ett väldigt kramkalas och fnitter och kvällen avslutades inte förens 6.00 på morgonen efter.

Jag stannade hos Tove, och de andra åkte vidare hem mot Gävle och Ockelbo. Veckan spenderades med sena nätter, bio, mysiga fikastunder och långa prommisar. På torsdagen åkte jag mot Gävle där sis plockade upp mig på stationen, vi övervägde en kort stund innan vi styrde kosan mot MAX - hamburgare på svenska. Kvällen var fylld med uppdatering och skratt, vi försökte kika på Harry Potter men var tvungna att pausa hela tiden för våra diskussioner tog sån himla lång tid att vi missade hela filmen.

Fredagen bestod av lunch med Karin och sedan seriös shopping inför pappas 50 års fest. Efter all shopping så vart det kina och massa pyssel inför lördagens party. Det knepades och knopades ihop sånger och nattens timmar bara trillade iväg.

Nu är det snart dags för 50 års fest!

Nu sitter jag på lax och väntar på mitt försenade flyg som ska ta mig vidare mot frankfurt. Jag visste om att jag hade en lång layover och bunkrat upp mig med en säsong av vänner, men mitt i ett avsnitt så bestämmer sig min dator för att jag inte ska se mer och stänger ner. Kan inte få fart på dvdskivan nu och jag har gett upp, datasnille som man är. Har vandrat runt på flygplatsen och hur många gånger man än går fram och tillbaka så är det fortfarande samma butiker och shopper överallt. Har mått illa hela dagen också så jag har inte kunnat äta, har nu tvingat i mig lite frukt och hoppas på att det ska räcka. Visst ja, på planet från sf mot la så lyckades jag tappa mina åksjuketabletter också, de rullade ur min väska och vidare bak mot de andra passagerarna. Hade ingen lust att krypa runt på golvet så jag satt konstant i en 50 min och stirrade ut igenom fönstret för att inte kräkas. Var så åksjuk när jag klev att planet att jag var överlycklig över min långa layover så min snurrighet kan försvinna. Älskar att ha fast mark under fötterna! Har nu pillat i mig åksjuketabetter och hoppas på en skonsammare resa, annars kommer de där 11h bli ganska jobbiga...

Att säga hejdå till familjen var nog det svåraste jag gjort på länge. Jag var tvungen att säga hejdå till D redan igår kväll eftersom hon inte kunde ta ledigt från jobbet idag. Efter barnen hade somnat så kom en tårögd liten värdmamma in i mitt rum, vi kramades länge och sen så slutade det med att vi skrattade, precis som vi alltid gör. Vi pratade lite om året och sen var det dags att säga hejdå. Jag kommer verkligen att sakna henne. Det var ändå inte slut här, dage efter sa jag först hejdå till pojkarna, grannen och sen var det Elises tur. Hade bra lust att stoppa henne i väskan och smuggla med henne, mitt lilla gos. Och nähä, det var ändå inte klart, vid 10 tiden kom Al och hämtade mig och det var dags att åka till flygplatsen. Vi pratade och skrattade som vanligt och han hjälpte mig med alla flyg,väskor mm. Han fick mig att börja gråta flera gånger och när det var dags att säga hejdå så sa han att han inte var ledsen för att han Visste att vi skulle ses igen- vilket vi ska! Det slog mig verkligen häromdagen hur bra kontakt vi har, andra aps umgås inte så mycket med sin värdpappa som jag gör. Vi har verkligen blivit best buddies och kan prata om allt. Har ofta hänt att jag har suttit uppe i köket och pratat med honom om allt mellan himel och jord. Och har man en gång gett sig in i leken så kommer man inte därifår, eller hur B1?! Man kan prata med honom hur länge som helst.

Det jag menar är nog att jag verkligen har funnit en familj på andra sidan jorden som känns precis som min egen,och de kommer ha en mycket speciell plats i mitt hjärta.

Kan inte förstå att jag är klar med mitt år och nu sitter på en flygplats och ska hem till sverige.

Jag antar att det är nu jag ska predika över hur mycket jag har utvecklas och vuxit, men det tänker jag lämna till er att avgöra. Fast jag känner det själv också, liten har blivit stor- eller större iaf

Ny resa, nya äventyr.