When one door shuts...

1 timmes flyg från paradiset. Känns ganska underligt att man kan ta en weekend till LA sådär spontant, utan att behöva beställa flyg och hotell månader i förväg. På några dagar hade vi bokat en spännande resa till kändisarnas paradis.

Lördagsmorgonen började tidigt, hasde mig ur sängen och in i duschen. Har alltid en känsla att jag hellre skulle vilja ligga kvar i den varma och gosiga sängen, även fast jag ska ut på världens äventyr. Åkte och hämtade två andra tröttisar, mina kompanjoner Lina och Camilla.  Vi susade till Oaklands flygplats, parkerade bilen och tog bussen till terminalen. Jag fick världens pirr i magen när vi kom in på flygplatsen, man har alltid så mycket förväntningar när man är på resande fot och även denna gång hade det påverkat mig.
Allt rullade på men dock så fastnade jag väl i tullen och fick kroppsvisiteras, med andra ord så började alla galna upptåg redan här.
Tror vi väckte hela flygplatsen med vårat fnitter och stoj. Andra satt lugnt och drack sitt morgonkaffe medans vi skrattade högt åt allt medans vi käkade en tidig frukost. Vi blev något stressade när de ropade ut i högtalarna: "Ms Ahlin, Ms Blank and Ms Andersson"  ni måste skynda er till gaten för det var last call for boarding!

Försökte sova på planet men jag lyckades inte riktigt, jag hade en massa tankar i huvudet om vad som skulle ske när planet hade landat på flygplatsen. När vi kom ner på fast mark så fick vi snart på en taxi och gav  oss av i riktning mot vårat hotell. Känslan jag hade var verkligen härlig, bara för några månader sen så var jag hemma i Ockelbo och funderade över vart mitt liv var på väg. Nu var jag på väg att uppleva ännu ett spännande äventyr och jag nöjt verkligen. När Hollywood skylten hjöde sig på berget var känslan fullbordad.

Vi lämnade väskorna i lobbyn eftersom vi inte kunde få rummet förns kl 12. Vi gav oss ut på dagens första promenad, var lite läskigt att gå runt i vissa områden och vi tog oss snart därifrån. Vi hittade snart på den världsberömda gatan mitt i Hollywood - Walk of fame. Stjärnor som sträcker sig flera hundra meter både mot norr, söder, väster och öster. Gatorna och dess affärer låg dock fortfarande i ett stilla lugn och vi strosade länge utan att ha en verklig destionation.

Vi kom överens om att ta en liten tur i Hollywood och bokade där med biljetter för att få en närmare titt på vad denna stad innebar. Vi åkte igenom berverly Hills och såg kändisarnas hem, hus som andvänts till olika filmer m.m.  Vi såg hus som tillhörde Julia Roberts,  Beckhams, Katie Holms och Tom Cruise, Dr phil. De gigantiska villorna reste sig mellan buskar och träd och när man trodde man sett det största och mest pampiga så dök ett annat upp bakom nästa krön. Vi åkte förbi ett hus där det stod 9 ferrari bilar på garageuppfarten, vi såg när Christina aguileras möbler blev inflyttade i hennes nya villa, Ozzy Osbournes gamla hus. Vi blev lite senare guidad förbi Hugh Heffners hus och the playboy mansion vi såg paris hiltons förra villa susa förbi bakom buskarna. En stund senare svängde vi in på Rodeo Drive och man lägger verkligen till klasskillnaderna. Alla affärer med stora namn fanns där, Prada, Gucci, , Armani. Hade man varit infödd i Hilton familjen vet jag vart jag hade spenderat alla min tid. Fruktansvärt plastigt dock. Alla som har plånboken för att spendera tid i dessa områden verkar alltid vara lite för solbrända, ha lite för blondt hår, det enda som bertyder något är pengar...

Efter att ha varit igång sen kl 4.00 började vi känna av sömnbristen och efter turen så hittade vi på världens mysigaste caffé där vi satt och bara slappade och nöjt av omgivnigen innan vi begav oss tillbaka till hotellet för en powernap.  När vi vaknade upp 2 timmar senare så var det dags för att inhandla lite middag och vi gav oss iväg till ett supermarket som låg alldeles i närheten. När middagen  var avklarad så stod fixande inför partyt på schemat, och vårat rum såg efter ca 5 min ut som en kläd och sminkbomb exploderat. Partykänslan kom från varsin ipod eftersom vi inte hade någon musik på rummet men man tager vad man haver, eller?

Vi tog en taxi hem till Camillas kompis Emma och fixade lite mer. Huset hon bodde i var gigantiskt och som pricker över i så  bodde hon granne med ingen mindre än Antonio Banderas! Kvällen innehöll många upptåg och vi avslutade den med att dansa hela natten inne på en klubb i Hollywood. I taxin på väg hem såg vi nått jag aldrig sett förut. 10 polisbilar omringade en mack och alla hade vapnen dragna. Mitt vid macken stod en man på knä, och en polis höll en k-pist mot hans huvud. Vi fick aldrig veta vad som hänt, men det ger helt klart ett annat perspektiv på saker och ting.

Vi vaknade tidigt på söndagsmorgon och var rejält slitna, vi kikade på filmer vi hade spelat in på natten när vi kommit hem och fick oss många goda skratt. Vi träffade återigen Emma och hennes tjejer för brunch innan vi tog oss vidare mot Santa Monica och Venice beach. Vi satt på stranden de spelade in Baywatch och kikade ut mot segelbåtarna som gubbade i vågorna. Vi gick på strandpromenaden och stannade till ett tag för att kika på killarna som spelade basket, jag trodde ett tag jag dött och kommit till himlen. Sol, milslånga stränder, bra basket, hela världen framför mina fötter och med underbara vänner. Vi tog en taxi till Santa Monica och kikade på piren innan vi slog oss ner på en Italiensk resturang i solnedgången. Kan erkänna att jag var något sliten vid den här tiden och jag hade inte klarat det utan mina underbar vänner. Tanken på att flyga bakis höll på att nocka mig av stolen, eftersom jag blir åksjuk att köra bil själv kan ni tänka er in hur jag har det på ett plan.  De ca 50 min som det tog att flyga till sfo höll på att bli min död och hade de haft ett fönster öppet hade jag glatt hoppat utan en enda tvekan.  När vi landat så slutade inte äventyret här, ni som varit uppmärksamma vet att vi lämnade bilen på oakland flygplats och landade på sfo. Detta innebar då att vi hade bilen på en helt annan flygplats. Som tur så betalade Linas hostmamma taxi åt oss till oakland så vi kunde få tag på bilen utan större bekymmer.  När jag svängde upp avfarten hemma i Lafayette så dröjde det inte många minuter tills jag hade somnat sött i min säng. Eftersom jag inte hade sovit på nått plan, eller i någon taxi så var min brist på sömn enorm.

Men hur jag än mådde så var jag lycklig och somnade med ett leende på läpparna.  Jag hade ännu en gång lycktas att berika mitt liv med en massa vädefulla minnen.

Om 14 dagar så ska jag iväg ännu en gång och leva livet, denna gång är det dags för Bahamas.

 / / Erika