Om 15 dagar...
... Står jag med mina små fossingar på Svensk mark. Kan ni ens förstå vad det innebär? Det kan iaf inte jag på långa långa vägar. Jag har då inte varit hemma på hela 13 månader och det främmande land som jag en gång kom till har nu blivit mitt hem. Vägarna är inte längre skrämmande och vilseledande utan trygga och välbekanta. När jag lägger mig i sängen på Camino Vallecito så sprider sig den trygga känslan i hela kroppen - jag är hemma. Om 10 dagar så lämnar jag över detta till en ny person, ett oskrivet blad som kommer fyllas på samma sätt som jag under det här året skulle kunna göra en bok ,om man samlade alla dessa tomma blad.
Kärleken till familjen växer mer och mer för varje dag och även fast jag lämnar dem fysiskt så kommer de finnas i mitt hjärta, varje minut - varje timme- varje dag- varje vecka... forever.
Jag hade en svag minut när jag kände hur skönt det ska bli att inte behöva vara med barn varje minut av dagens 24h, men som alltid så ändrades det plötsligt. Elise har varit högljud, bossig och allmänt dryg under den senaste veckan och jag hade verkligen fått nog. Nu medans jag sitter här och bloggar så kryper hon upp brevid mig och säger något jag inte förstår, jag lyssnar lite vagt och tycker mest att det är störande - enda tills jag hör vad hon säger eller snarare sjunger på svensk-engelska.
"Spring efter vatten, spring efter vatten - Ös i, ös i!"
Lillskruttan har snappat upp det när vi lekte den leken för ett par veckor sen och det gick rakt in i mitt hjärta.
Men mitt äventyr har snart nått sitt slut och det är dags att påbörja ett nytt. Hur gärna jag än skulle vilja stanna här förevigt så kan jag inte det. Dagen jag lämnar mitt liv i San Fransisco kommer vara det jobbigaste jag någonsin behövt göra.
Jag kommer ramla ihop utan att kunna andas, för att sedan ställa mig upp igen och ta ett nytt andetag. Det var väl det livet handlade om eller?
Kärleken till familjen växer mer och mer för varje dag och även fast jag lämnar dem fysiskt så kommer de finnas i mitt hjärta, varje minut - varje timme- varje dag- varje vecka... forever.
Jag hade en svag minut när jag kände hur skönt det ska bli att inte behöva vara med barn varje minut av dagens 24h, men som alltid så ändrades det plötsligt. Elise har varit högljud, bossig och allmänt dryg under den senaste veckan och jag hade verkligen fått nog. Nu medans jag sitter här och bloggar så kryper hon upp brevid mig och säger något jag inte förstår, jag lyssnar lite vagt och tycker mest att det är störande - enda tills jag hör vad hon säger eller snarare sjunger på svensk-engelska.
"Spring efter vatten, spring efter vatten - Ös i, ös i!"
Lillskruttan har snappat upp det när vi lekte den leken för ett par veckor sen och det gick rakt in i mitt hjärta.
Men mitt äventyr har snart nått sitt slut och det är dags att påbörja ett nytt. Hur gärna jag än skulle vilja stanna här förevigt så kan jag inte det. Dagen jag lämnar mitt liv i San Fransisco kommer vara det jobbigaste jag någonsin behövt göra.
Jag kommer ramla ihop utan att kunna andas, för att sedan ställa mig upp igen och ta ett nytt andetag. Det var väl det livet handlade om eller?
Kommentarer
Postat av: Sambo
Vilken gullunge!
Du är en mycket klok flicka du kära syster, det är nog det det handlar om skulle jag tro..
Trackback
