Minns ni...
...när vi hade sommarben? Ben som var täckta av myggbett,blåmärken och skrapsår. Något jag har lagt märke till under tiden jag jobbat med mina barn är att de är liksom väl beskyddade. Jag vet att samhället inte är likadant och att vi växt upp på helt olika ställen, men iaf.
Idag så var jag och zach ute med cyklarna och cyklade omkring och det hela slutar med att han dimper i backen ( måste bara tillägga att det inte var mitt fel, utan cyklens) anyway, han får skrapsår på knät och man hör på lång väg att han har kört omkull. Minnen poppar upp i mitt huvud, hur jag gång på gång körde omkull med cykeln och gick gråtande in till mamma. Hur man fick sitta på toalettstolen medans knät blev rentvättat från grus och annat grejs. Hur ont det gjorde, men hur man blev intalad att det skulle kännas bättre sen. Hur man gav sig ut igen efter plåster och givetvis en daffyglass.
Det här var första gången nått av mina barn har gjort illa sig (peppar peppar), själv tycker jag vi var mest tilltygade hela tiden när vi var små. Jag berättade för honom att jag också ramlat av min cykel 100tals gånger och att det kommer säkert hända honom igen, vilket inte han säkert ville höra just då...men det är livet,man ramlar och reser sig upp igen, även om det gör ont.
Andra minnen dök nästan också samtidigt upp. Minns ni när man kikade på bolibompa innan läggdags? Jag har ett svagt minne av att vi sitter i Annas rum och kikar på barnprogram samtidigt som mamma flätar mitt hår. Idag är det pokémon för hela slanten eller något annat skumt program som jag inte ens vet varför det visas. Min sammanfattning idag måste nästan bli Var det inte bättre förr?
Idag så var jag och zach ute med cyklarna och cyklade omkring och det hela slutar med att han dimper i backen ( måste bara tillägga att det inte var mitt fel, utan cyklens) anyway, han får skrapsår på knät och man hör på lång väg att han har kört omkull. Minnen poppar upp i mitt huvud, hur jag gång på gång körde omkull med cykeln och gick gråtande in till mamma. Hur man fick sitta på toalettstolen medans knät blev rentvättat från grus och annat grejs. Hur ont det gjorde, men hur man blev intalad att det skulle kännas bättre sen. Hur man gav sig ut igen efter plåster och givetvis en daffyglass.
Det här var första gången nått av mina barn har gjort illa sig (peppar peppar), själv tycker jag vi var mest tilltygade hela tiden när vi var små. Jag berättade för honom att jag också ramlat av min cykel 100tals gånger och att det kommer säkert hända honom igen, vilket inte han säkert ville höra just då...men det är livet,man ramlar och reser sig upp igen, även om det gör ont.
Andra minnen dök nästan också samtidigt upp. Minns ni när man kikade på bolibompa innan läggdags? Jag har ett svagt minne av att vi sitter i Annas rum och kikar på barnprogram samtidigt som mamma flätar mitt hår. Idag är det pokémon för hela slanten eller något annat skumt program som jag inte ens vet varför det visas. Min sammanfattning idag måste nästan bli Var det inte bättre förr?
Kommentarer
Trackback
